Lite att le åt så här i jultider...

Fräsigts omröstning om bästa julsången fick mig att tänka på filmen med samma namn som låten längst ner i listan: White Chistmas

I den filmen finns det ett "nummer" som är ett av de roligaste jag sett,
mycket på grund av kemin mellan Bing Crosby och Danny Kaye,
deras mimik och samspel är obetalbart,
och ungefär 1,25 in i klippet,
när Danny Kaye flippar ur och ger sig hän,
känns det inte som att det är något som sker i stunden,
något orepeterat som blir så bra att man väljer att behålla det ?

Jag menar - kolla Bing Crosbys min...
- man kan inte repetera in den...