Jag låg...

... i sängen in morse och lyssnade på mitt hjärta,
hur pulsen slog,
och blev lyckligt medveten om hur långsamt det slog,
ni vet det där dova ljudet man kan höra via sängen genom kudden - eller egentligen är det väl genom kroppen in i örat - om man ligger på vänster sida av kroppen,
om det är riktigt tyst i rummet,

Jag är en sån där person som måste ha tyst omkring mig när jag somnar,
en sån som drar täcket över huvudet,
men givetvis lämnar öppet vid mun och näsa,
- man måste ju kunna andas,
men gärna knölar till en ljudbuffert över örat så det blir tyst,
och nåde mannen om han somnar före mig och börjar snarka,
då knuffar på på honom tills han vänder på sig eller slutar
ja ja
åter till det jag ville berätta,

Jag har alltid,
och jag menar verkligen alltid,
så länge som jag kan minnas haft hög vilopuls,
även som yngre när jag dansade massor av balett & jazzdans hade jag hög vilopuls,
alltså ni vet när man ligger ner en längre stund och bara andas lugnt,
inte ens då kom jag ner i lägre puls än drygt 80 slag/min,
och det är ganska högt för att vara en hyffsat slank ung person

taahdahh, jag,
jätteung och jätteslank i Italien i mitten av 80-talet...

I alla fall
jag hörde att pulsen var låg i morse,
så jag gick upp och hämtade pulsklockan,
och jag vet att jag egentligen sabbade min riktiga vilopuls genom att röra mig, men jag var ju nyfiken...
sagt och gjort,
med pulsband/pulsklocka på låg jag och slappnade av i sängen igen,
och efter en stund när jag tyckte det kändes lugnt igen så kollade jag,
och gissa...
den var som lägst nere på 58 slag...!!!
fatta,
otroligt,
för drygt 2 år sen när jag började röra mig,
när jag inte orkade springa mer än ett par 100 meter utan att antingen i början få ont i smalbenen/knäna eller dö flåsdöden,
då hade jag ett hjärta som slog drygt 20 slag mer per minut...
vilken förändring och förböttring jag har lyckats med,
inte bara har jag gått ner sisådär 20 kilo,
nedrans släpande gravidkilon som jag haft kvar under alltför många år,
jag har även hjälpt mitt hjärta att må bättre,
och jag kan utan alltför mycket ansträngning faktiskt klara av att springa 5 km på drygt 30 minuter,
utan att flåsa,
andas lugnt och behärskat och kan prata utan problem om någon frågar något,
eller om mobilen ringer - Malin...,
och det gör att jag känner mig både stolt och lycklig över att jag klarade av det,
jag kanske inte vill gå så långt som att säga att jag är i mitt livs form,
men det är banne mig inte långt ifrån...!

- nu ska jag bara gå och kolla upp kolesterolvärdena jag tog för 1 år sen,
där de separata värdena var ok,
men det sammanslagna värdet låg precis över gränsen för vad som var hälsosamt

Vet ni vad,
jag är på så bra humör så jag tror till och med att jag bjussar på det här idag:

- och byxorna har gått från stl. 46 till stl. 40...