Ni vet när det händer,
när man möter någon som tittar på en och säger "Hej" i det hjärtligaste mest igenkännande tonläget och ler som man bara gör mot någon man känner igen,
det hände mig nyss,
och jag hade inte en aning om vem det var,
över
huvud
taget
Inte en susning,
Eftersom vi flyttade hit för exakt 2 år sedan idag,
räknar jag fortfarande inte med att möta någon jag känner om jag inte befinner mig nära dagis eller skolan,
jag har enligt mig själv precis passerat "turiststadiet" här i stan,
jag hittar nästan,
och kan i nödfall ge någon annan vägbeskrivningar inom stan,
Men jag fann mig snabbt,
och log brett med både mun och ögon och sa "Hej" tillbaka,
ni vet,
ibland kan man se att någon bara ler med munnen medan man i ögonen kan se att de tänker "Que?"
så jag känner mig safe...
På väg ut ur mataffären ser jag henne igen,
nu med 2 barn omkring sig,
två flickor (typ 4 och 7 år kanske)
Yes - tänker jag,
nu kan jag se vem det är,
för ungarnas kompisar har jag hyffsad koll på,
sneglar lite försiktigt åt sidan när jag passerar,
ser ansiktet på första ungen och...
noll,
inget,
känner inte alls igen barnet,
shit
men vad i hela...
försöker glutta lite till när jag satt mig i bilen,
okej,
ser andra barnet och...
öööhhh,
vänta nu,
vem...
jo,
jaa,
det är hon va'-heter-hon-nu i Storasysters klass,
*phu*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar