Visst blev det ett varv, ungefär...

Jo då,
jag lyckades sparka ut röven på ett varv,
typ...

Jag inledde med att springa på - alltså inte fysiskt utan i meningen "möta någon" - en granne,
så det var bara till att pausa pulsklockan en stund medan vi gick och pratade längs med vägen ner mot deras hus,
sen ville hennes minsta unge (i storlek med Lillasyster) "titta på när hon (jag) springer...",
och då var de ju bara till att fejka igång löpning ner längs med gatan för att komma iväg,
man kan ju inte gå iväg med en 3-åring stirrande en i häcken 50 meter,
kände direkt att det inte var helt bra för skenbenen och dess muskelkompisar,
men men,
i alla fall,
iväg kom jag,
och det gick bra,
jag pressade mig att springa lika långa sträckor som förra gången,
problemet med att vara en tävlingsmänniska,
- "jag kan ju inte göra sämre resultat än förra gången" - typ...
men jag hade inte ätit på långt när lika bra under dagen som förra gången,
glömde liksom den lilla detaljen,
så jag blev tvungen att "bryta" efter 4,8 km,
och med tanke på hur nära hem jag var så förstår ni hur illa jag mådde,
ja ja,
intet intet ont som inte har något gott med sig - som en tant på 89 skulle sagt,
nu har jag lärt mig något nytt idag/igår igen